Translate

02 december, 2013

Idag är jag vuxen, men 30 november är hatets natt


Häromdagen var jag på Kungsholmen i ett ärende och istället för att som vanligt hoppa på 3:ans buss hem till Söder valde jag att promenera. Det blev lite på måfå som jag strosade ner för Hantverkargatan och förbi Stadshuset, denna vackra byggnad som för mig mer än någon annan symboliserar Stockholm, min stad. Som liten var det Stadshuset jag avtecknade i mina försök att skapa egna akvarellmålningar. Ett par gånger var jag uppe i tornet, jag tror att jag nån gång tävlade med mitt sällskap om att komma först upp, runt, runt och uppåt i en slags evig spiral som var på tok för lång för min pubertala konditionsnivå. Ceremonin för min lärarexamen hölls mycket högtidligt i Blå Hallen med efterföljande middag och dans i Gyllene Salen. Som stipendiat för studier i USA genom ett amerikanskt-svenskt samarbete har jag guidats omkring i Stadshusets salar och rum, korridorer och kontor för att lära mig allt om Stockholm. Det Stockholm som jag skulle komma att representera i mitt uppdrag som ambassadör för Sverige.

Min promenad hem den eftermiddagen fortsatte längs med Riddarfjärden, förbi båten som för ett par somrar sedan tog mina indiska gäster och mig på en dagsutflykt till Mariefred, upp på gångbron som löper längs med tågrälsen. Ett SJ-tåg susar förbi i en väldig fart och jag hinner tänka Flemingsberg, Katrineholm, Flen… innan tankarna följer min blick tillbaka ut över vattnet och alla de rör som ligger där och fyller nån funktion i byggandet av citypendelns tunnel. Snart är jag på fast mark igen, skyndandes över Riddarholmens kullersten. Är det fortfarande sant att Riddarholmen bara har en invånare? I alla tider har jag tänkt mig en äldre herre som bor kvar i den sista av residenter på holmen, ensam kvar, och när han inte finns med oss längre så sätter företagen klorna i hans hem. Jag har aldrig gjort någon efterforskning på Riddarholmen, och även om det en gång fanns en enda resident där så är hen nog sedan länge försvunnen nu. Jag sveper förbi parkeringsautomaten och småstudsar nedför trapporna mot Gamla Stans T-baneutgång. Där. Där på helikopterplattan sitter Skinheads. Skinheadsen i sina svarta stålhättor med vita snören, svarta uppkavlade jeans, gröna och svarta bombarjackor och alldeles kala huvuden.

En osynlig luftpust slår mig i mellangärdet och jag kippar lite efter andan. Jag blir kall inombords men ändå känner jag svetten tränga fram i armhålorna och vid ryggslutet. Fingrarna blir stickiga och domnar av. Jag slungas tillbaka 15-20 år i tiden; ”titta inte på dem, gör inget som kan provocera”, ”lämna stället lugnt och stilla men så fort du kan”, i princip skulle jag göra mig osynlig. Låta dem äga rummet och ta mig själv, som den felplacerade biten, ut ur sammanhanget, bort, försvinna, avlägsna mig, utan att uppröra, inte skapa oro. Skinheads hatar mig och alla andra blattar. Svartskallar, invandrare och turkar. Skinheadsen tycker att Hitler gjorde rätt, de tycker bara att de vita arierna ska få leva, de är Sveriges KuKluxKlan. De tar första bästa chans att slå järnrör i mina svartskallekompisars huvuden, för att sen knäa ner dem på marken och hoppa på deras huvuden tills de blir blodiga. Skinheadsen vill slåss, de är våldsamma, tror att svartskallekillarna snor deras tjejer. Jag har egentligen tur som är tjej. Då är risken mindre att jag blir sparkad till döds, en våldtäkt överlever en ju i alla fall. Jag tänker att det bästa sättet är nog att inte göra motstånd, att bara ligga där och låta dem våldta. En har ju hört att det är just skriken och stretandet och det där motståndet som gör att det tänder till ännu mer. Ingen kommer ju våga ingripa heller, det är ju för riskabelt. Det är läskigt att titta på TV och se hur Ny Demokrati försöker vara lite käcka och kärvänliga när jag vet att de bara är förklädda nynazister i sina gula kostymer men att de när nyheternas kameror är avstängd letar sig ned i källarlokalerna tillsammans med Skinheadsen och dricker öl och skålar med den amerikanska södern-flaggan.

Mina steg är nu säkra men kroppen känns som en korthus påväg att rasa. Till vänster har jag T-baneentrén, till höger helikopterplattan omringad av det kalla svarta vattnet. Det är framåt jag ska, upp på gångbron igen, in bland konstgallerierna och hem till mig, till mitt Söder. Med steg i lagom takt, varken för långsamma eller för snabba, med händerna ledigt nedstoppade i jackfickan men knutna beredda på försvar, med blicken avslappnat rakt framför mig, utan att se nonchalant eller inbjudande ut går jag förbi skaran. Aldrig så medveten om mitt framförande, min kroppshållning, minspel och takt, placerar jag noggrant mina fötter på trappstegen och navigerar mig på helspänn förbi öppna ölburkar och de Skinheads som spritt ut sig på trappan. Inte förrän jag är hemma kommer jag att titta bak.

När jag korsar Hornsgatan uppför Götgatan försöker jag erinra mig vad min kulturkunskapslärare berättade om Skinheadsen, om ska-musiken som har sitt ursprung i Karibien, och att många av dessa personer bara var illa pålästa, stupfulla mes-rasister som trodde att de skulle vara Skinheads. De riktigt farliga nazisterna, de som var smarta, utbildade och faktiskt försökte bevara Sverige svenskt, de syntes och hördes inte. De ville förändra på en mer genomtänkt fundamental nivå, genom politiken och hemliga rörelser. Detta gjorde de smartast hemma på sin kammare, inte bråkandes ute på stans gator. Trots detta var 30 november en kväll mina syskon och jag helst skulle tillbringa hemma. Hålla oss borta från hatet.

Idag är jag vuxen. Det var länge sedan jag tänkte på den tiden och den rädslan som alltid låg nära till hands. Men min promenad förbi helikopterplattan och Skinheadsen häromdagen skjutsade mig tillbaka till den tiden i rekordfart. Känslan sitter som ett fysiskt minne i kroppen och den kickar in på en sekund. Fortfarande idag, år 2013, håller jag mig gärna långt borta från Kungsan och Gustav Adolfs Torg den 30 november.

3 kommentarer:

  1. Galet grymma Gullan gör genialisk debut!!!

    SvaraRadera
  2. To comment, please: (1) write your comment, (2) choose your google account or any of the other options where you already have an account and log in, OR choose "Name/Web address", type your name and disregard the website, OR choose to be Anonymous, (3) confirm you are not a robot ;-) And.... Publish! Thank you for commenting, I look forward to receiving your feedback!

    SvaraRadera